Ett lyckat fascistiskt övertagande av ett samhälle sker i tre enkla steg. Först ska en grupp av de mest marginaliserade utmålas som fiender till samhället genom idogt smutskastande, misstänkliggörande och diabolisering. Teknikerna för detta utmålande är desamma idag som de var på 30-talet, och går i stort sett ut på att hela den egna civilisationen är hotad av den lilla minoritetens hemliga planer för att ta över makten.

Därefter ska politiska och intellektuella motståndare antingen vinnas över eller tvingas till att ge upp. De intellektuella målas ut som samhällets quislingar, som genom olika sinnrika manövrer gör sitt bästa för att täcka upp inför den förestående kollapsen.

Slutligen skapas en bred befolkningsbas att styra över. Den är kringskuren nedtill av hotet att själv komma att tillhöra de marginaliserade, och ovantill av misstänksamhet mot resten av den politiska florans budskap, vilket gör den homogen, idéfattig och lätthanterlig för den fascistiska retoriken.

För att denna modell för maktövertagande ska fungera är det av avsevärd vikt att lyckas peka ut hela det stora spektrumet av politiskt motstånd som svikarna, som hotet mot den nationella enheten. I tider av politiska motsättningar mellan blocken fungerar denna strategi dåligt. Då blir det svårt att måla ut resten av landets tänkare som en homogen grupp.

Men i ett Sverige där moderaterna låter som sossar och sossarna som moderater är det öppet mål för den fascistoida retoriken att ha sin gång. Därför läser vi idag hur de sverigedemokratiska bloggarna har anammat glosan ”sjuklövern” för att beskriva hela den övriga politiska floran som ett åsiktskollektiv.

Vid en första anblick är det svårt att helt och fullt inse hur lockande förförisk den här tankemodellen är. Många som aldrig skulle uppleva sig som fascister tjusas ändå av lockelsen om ”den ljusnande framtid”. Sådan är stämningen idag i ett tumultartat Grekland, där nazistpartiet Gyllene Gryning firar stora triumfer genom att tala om samtiden som nattens mörkaste timme, innan den stundande gryningen som ska utgjuta vedergällning över de politiker som svikit sina medborgare, och driva ut de avvikande element som plågat dem.

Det senaste årets diskussioner om rasism i Sverige har exploaterats flitigt av Sverigedemokraterna och deras inofficiella men föga diskreta husorgan Avpixlat. Komplicerade frågeställningar om svenskhet, vithet och historisk rasism har förklarats med enkla ord som är så lätta att dra till med att alla, även ett nättroll, klarar av det: Ängslighet, politisk korrekthet, grupptänkande, illvillighet, avundsjuka.

Budskapet är lika enkelt som förklaringsmodellerna: En svekfull maktelit vill ta ifrån svenskarna deras kultur. De har även en berättelse för vad som händer med de ”tappra kulturkämpar” som står emot detta kulturmord. De behandlas på ett av två möjliga sätt: Genom brännmärkning och genom tystande.

Expressens storartade journalistiska avslöjande av järnrörstrion framstår i ett besynnerligt ljus när vi nu sett att Sverigedemokraterna inte har förlorat alltför många röster på skandalen. Nu om någonsin borde väl deras fascistiska arv stå i tydlig dager.

Erfarenheten av järnrörsgänget, men också av debattens gång de senaste åren både inom och utom kyrkan, säger mig att att vi helt har underskattat kraften i martyrskapets berättelse.

För den som är insatt i samhällsfrågor och vet vad det innebär att strida för sina egna hjärtefrågor i det svenska debattklimatet är själva idén om att det skulle finnas ett politiskt korrekt åsiktskollektiv så flagrant i sin fånighet att det är lätt att underskatta hur starkt en sådan idé kan få fäste.

Vi måste förstå att vi inte är vaccinerade mot denna berättelse bara för att vi kanske har en utbildning eller tycker oss ha sunda och demokratiska värderingar. En alarmistisk stämning har spridits långt förbi den rent rasistiska sfären, och kända debattörer har börjat använda termer som ”politisk korrekthet” och ”brännmärkning” – ett språkbruk som är exklusivt hämtat från en långsiktigt arbetande och envetet ihärdig rasiströrelse på nätet. För ett par år sedan hoppade inte minst KD:s partiledare Göran Hägglund på det populistiska tåget när han lanserade frasen ”verklighetens folk”, tänkt att stå i motsats till en obegriplig kulturelit.

Den senaste tiden har två mycket intressanta fall briserat rätt in i svenskt julfirande, som visar oss hur djupt idén om en stämplande kulturelit och ett hotat kulturarv har nått. För det första, historien om barn i Laxå skola som förbjuds att vara pepparkaksgubbar. Denna diskussion gav ett enormt gensvar av typen ”ängslan över politisk korrekthet har gått för långt”.

Samtidigt ägnades liten uppmärksamhet åt den stora mängd småskandaler som avslöjades i berättelsens kölvatten, nämligen hur många som barn tvingades in i rollen som ”pepparkaksgubbe” på grund av sin hudfärg.

Lika tydlig är reaktionen på klippningen i Disneys film Tomtens julverkstad. Sociala medier och bloggar exploderade av folklig indignation. Tonfallet var, precis som i fallet med pepparkaksgubbarna: ”Nu får det vara nog”. En världsfrånvänd, politiskt korrekt kulturelits excesser måste slutligen stävjas.

Båda berättelserna anknyter till etthundra procent till den fascistiska berättelsen om hur befolkningens seder förflackas av ett åsiktsförtryck från ovan. Inget av fallen har någon verklighetsbakgrund att tala om. Men det spelar mindre roll, för de ansluter till en mycket potent berättelse som haft gott om tid på sig att gro. De väcker vrede, för människor har börjat uppfatta dem som delar i ett större och hotande mönster.

Det är en djupt oroande utveckling, som inte kan vändas med mindre än att vi aktivt börjar informera och bli verkligt pedagogiska kring den fascistiska strategin, ständigt pekar ut den närhelst vi ser den och kallar den vid dess rätta namn.

Det allt vanligare greppet i diskussioner om främlingsfientlighet är att hävda sig bli brännmärkt, att paralleller till 30-talet dras upp för att misstänkliggöra ens avsikter. Men det är precis tvärtom. Det är just när dessa anklagelser om ”brännmärkning” och ”tystande” dyker upp som det på allvar är dags att börja prata om 30-talet igen.