Fascister förefaller ha en väldokumenterad fallenhet för religiösa och metafysiska grubblerier. Samtidigt är religion respektive sekularitet ett ämne som ägnats en hel del uppmärksamhet inom forskningen om moderniteten, skriver historikern och journalisten Henrik Arnstad som kommer med boken "Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia" (Norstedts) 2013.

Den religiöse sökaren Heinrich Himmler

Henrik_Arnstad_150x233

Fascister förefaller ha en väldokumenterad fallenhet för religiösa och metafysiska grubblerier. Samtidigt är religion respektive sekularitet ett ämne som ägnats en hel del uppmärksamhet inom forskningen om moderniteten, skriver historikern och journalisten Henrik Arnstad som kommer med boken ”Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia” (Norstedts) 2013. Dagens Seglora har fått exklusiv rätt att publicera ett utdrag från kapitel 4 – Fascism som politisk religion.

Heinrich Himmler växte upp i en varmt religiös katolsk familj i Bayern men gick 1936 ur den katolska kyrkan, efter en längre tid av religiös kris. Det ständigt återkommande problemet för Himmler var huruvida Jesus varit en jude eller ej – eller mer specifikt, huruvida Jesus var av acceptabel raslig börd. Enligt Bibeln var Kristus moder, jungfru Maria, en jude och det var en avgörande sanning för Himmler, oavsett Kristi gudomliga faderskap. Varför skulle SS i en sådan situation skydda grundaren av en 2000-årig religion från sin egen judiskhet?

Svaret för nazismen låg i politiska realiteter. Inte ens nazidiktaturen i Tyskland hade råd att skrämma de talrika kristna tyskarna (som ofta var särskilt hängivna nazister) med hädiskt tal, angående Guds son. Vissa nazistiska framstötar mot katolicismen gjordes visserligen, inte minst utifrån att katolska kyrkan sågs som en utmaning mot nazistpartiet NSDAP:s maktmonopol. Det besvarades med nationell och internationell katolsk oro över att den tyska nazismen ”söka göra Kyrkan till statens slavinna”. Denna kraftfulla katolska motreaktion skrämde de nazistiska eliterna och de antikatolska aktionerna upphörde (händelseförloppet är intressant, eftersom det visar hur lyhörd mot den breda opinionen en diktatur som Nazityskland måste vara).

Heinrich Himmler påverkades naturligtvis. Hans medvetenhet om sina hedniska religiösa strävandens politiska otillräcklighet syntes i en intern SS-promemoria från juni 1937 där han beordrade att ”i ideologisk träning förbjuder jag varje attack gentemot Kristus som person”. Himmler hade visserligen kolleger inom den nazityska eliten som egentligen delade hans antikristna övertygelser, exempelvis propagandaministern Joseph Goebbels och partisekreteraren Martin Bormann. Men dessa förstod ännu bättre omöjligheten för nazistpartiet NSDAP att bli officiellt kristendomskritiskt. Att i det läget försöka införa en ny hednisk germansk statsreligion ansågs i sammanhanget fullständigt barockt. Faktum är att Heinrich Himmler närmast var utsatt för mobbning angående sina religiösa grubblerier, internt inom Nazitysklands innersta maktcirkel. Denna hånfullhet gällde även Adolf Hitler själv, som bakom stängda dörrar retades med sin SS-chef:

”Vilket nonsens! Här har vi till slut nått en tidsålder som har lämnat all mysticism bakom sig, och nu vill han [Himmler] återinföra allt det där. Föreställ er bara! Någon dag i framtiden kommer de väl att göra om mig till ett SS-helgon?”

Heinrich Himmler hade dock en allierad angående tankarna på en ny religion i Nazityskland – den nazistiske ideologen Alfred Rosenberg. Men denne hade alldeles för låg prestige inom den tyska nazismen för att på allvar kunna hjälpa till i frågan. Rosenberg drömde om att bli nazismens främste intellektuelle och skrev hyllmeter med böcker, varav den viktigaste var Der Mythus des 20. Jahrhunderts (”Myten om det tjugonde århundradet”) från 1930. För Rosenberg var mytifierad rasism – en kult kring blodet – den nya religionens centrum. Men han hölls på armlängds avstånd av Hitler som betraktade den Estlandsfödde Rosenberg som ”en smalspårig balt som tänker fruktansvärt krångligt”. Rosenbergs bok fick inte något officiellt erkännande från nazistpartiet NSDAP och partiets officiella förlag vägrade ge ut den (dock kom den ut på annat förlag och såldes i stora upplagor).

Men medan Alfred Rosenbergs inflytande, prestige och makt ständigt minskade under Tredje rikets korta historia så befann sig Heinrich Himmlers position i motsatt färdriktning. Såsom Reichsführer-SS och chef för den tyska polisen kunde Himmler 1943 lägga till titeln som inrikesminister och blev därmed Nazitysklands näst mäktigaste man, efter Adolf Hitler. Himmler kunde på egen hand utforma vad han ansåg vara eliternas elit – en utvald krets av SS-män som han benämnde ”prästerskapet”. Dessa män skulle tömmas på kristet innehåll och fyllas med något anti-kristet utifrån en metodik som Himmler hämtade från Jehovas vittnen (en organisation han beundrade samtidigt som vittnenas frireligiösa fanatism gjorde att de placerades i koncentrationsläger). Frågan var vad Himmlers nya anti-kristna religion skulle ha för innehåll och här blev SS-chefen märkbart vag och osäker, därav intresset för de norska nazisterna i Ragnarok och deras specifika religiösa konstruktion. Dennas konkreta karaktär skiljde sig från Himmlers allmänna ordalag, enligt vilka tyska förfäder, den tyska jorden och det tyska blodet skulle tillbedjas och dyrkas.

Som ny kristusgestalt experimenterade Himmler ibland med den mytiske kung Heinrich I från 900-talet, vars reinkarnation han understundom ansåg sig vara (tusenårsjubileet av den gamle konungens död firades ståtligt 1936). Asiatiska religiösa influenser observerades av Himmlers omgivning men samtidigt fanns antisemitiska tankar om att judarnas sammansvärjningar i själva verket leddes av Dalai Lama i Tibet. Andra samtida källor antyder ett specifikt hat hos Himmler gentemot katolicismen, som präglat hans familjebakgrund. Men detta hindrade inte Himmler från att tillåta sina barn att be katolska kvällsböner innan sänggåendet. På direkt fråga 1940 angående varför Himmler kände fiendskap mot katolska kyrkan, som ju varit judenhetens svurna fiende under århundraden, kunde Himmler inte svara. ”Det där är något som Führern ensam måste besluta om”, fick han ur sig.

En freudiansk analys skulle möjligen spekulera i att Himmlers hat mot katolicismen hade mer med hans relation till sin ultrakatolske fader än med fascismens alternativa moderniteter. Bland dagens kristna högerintellektuella – främst i USA – återkommer dock ofta tanken om fascismen som ateistisk ideologi (tillsammans med kommunismen). I bakgrunden finns den politiska idén att ateism och sekularitet är något fördärvande som leder till totalitär diktatur. Men enbart i de exempel som hittills nämnts i detta verk ser vi tvärtom att fascismerna under mellankrigstiden påfallande ofta hade ett nära förhållande till religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Fascister förefaller ha en väldokumenterad fallenhet för religiösa och metafysiska grubblerier.

Samtidigt är religion respektive sekularitet ett ämne som ägnats en hel del uppmärksamhet inom forskningen om moderniteten. Dominerande religiösa maktcentrum som den katolska kyrkan spelade en central roll i de förmoderna samhällena som kollektiv identitetsskapare, en roll som företeelsen förlorade i de moderna nationalstaterna – som ofta benämns sekulära samhällen. En aspekt som framhålls är att moderniteten separerar mellan den offentliga och den privata sfären och att moderniteten förpassat religionen från den förra till den senare. Detta har å andra sidan ifrågasatts av Michel Foucault, som hävdar att makt i moderna stater förmedlas via dominanta diskurser som kan både vara sekulära och religiösa. Vilket antyder att den sekulära aspekten hos moderniteten kan vara en illusion.

 Henrik Arnstad

Kommentarsfältet är stängt.